När Pär Johansson för tolv år sedan ville starta en teatergrupp för utvecklingsstörda i Hudiksvall var motståndet kompakt. Men med lite envishet blev det en grupp och nu i vår uppträder den på Cirkus i Stockholm.
– Människans utvecklingsmöjligheter är oändliga när vi får de rätta förutsättningarna, säger Pär Johansson.
Inne i Hudiksvalls gamla anrika teater är det liv och rörelse. Repetitionerna är i full gång på scenen. I teatersalongen sitter några åskådare utspridda i klungor, i par eller ensamma. Andra går omkring. Det pratas och skrattas.
Vi är på Glada Hudik-teatern i Hudiksvall där utvecklingsstörda spelar teater tillsammans med normalstörda och proffs. På scenen står några skådespelare klara för repetition av pjäsen Elvis som redan spelats för fulla hus både i Hudiksvall och på Cirkus i Stockholm. Replikerna sitter perfekt, det är detaljerna som slipas, sångerna och en och annan intonation. Några skådespelare har bytts ut också och de måste öva in sina repliker. Men först vill Maja Karlsson läsa en kärleksdikt som hon själv har skrivit. Och det får hon förstås. Det är knäpp tyst när hon läser och när hon är klar klappar alla i händerna, hårt.
– Bra Maja, vad fin den var, säger Pär Johansson. Nej nu måste vi börja hörni. Kan vi få upp tjejgänget på scenen nu.
Glada Hudik-teatern drivs och leds av Pär Johansson och Olle Hillström. Det är Pär som är idésprutan och Olle som står för lugnet. Motpolerna behövs.
Teatern föddes 1996 tack vare Pär Johanssons starka tro på människors förmåga att växa och utvecklas och hans egen lust att stå på scenen. Han jobbade på kommunens omsorgsenhet som gruppledare och pedagog och hade länge tyckt att det kändes bakvänt att försöka få utvecklingsstörda att lära sig hugga ved eller diska och städa. Rutinarbeten som de inte kände någon glädje inför. Han ville hitta en gemensam nämnare som både ledare och utvecklingsstörda kunde känna passion för. En bro mellan de utvecklingsstörda och deras omvärld som kunde skapa kontakt och förståelse. Hans egen passion var teater. När han presenterade sin idé var motståndet kompakt, både från kommunens, personalgruppens och föräldrarnas sida. Att visa upp utvecklingsstörda på det här sättet hade ingen hört talas om. De skulle bli utskrattade och hånade, som så många gånger förut. Dessutom var det kanske farligt. Skådespelarna kunde bli trötta eller besvikna.
Med envishet drev han sin idé vidare, motståndet sporrade honom ytterligare. Det tillhör livet att bli trött och besviken tyckte han, det är inget man dör av. Sen myntade han uttrycket normalstörda och menade att vi alla är mer eller mindre störda, fast på olika sätt. Det mesta har vi ändå gemensamt.
Trots motståndet fick han igång sin teater och 1996 spelades den första föreställningen Tomtar på rymmen. Redan tidigt kontaktades det lokala näringslivet som visade sig vara beredda att sponsra den verksamhet som bedrevs på dagcentret i kommunens regi.
En metod utvecklades tillsammans med Olle Hillström, så att skådespelarna fick skriva sin egen musik. 400 biljetter såldes. Föreställningen blev det första kvittot på att det fanns ett intresse, att det gick att genomföra. Publiken skrattade, men inte åt dem som stod på scenen utan med dem. En kontakt med omvärlden var etablerad.
Utvecklingsstörda behövde inte längre gömmas undan. Skådespelarna har gått en lång väg sedan dess. När den första pjäsen skulle spelas fanns det inget manus. Flera av skådespelarna kunde nätt och jämt tala. Nu både talar och sjunger de, till och med på engelska och läser själva in sina repliker från färdigskrivna manus.
Pär Johansson har stor respekt för det förtroende han har fått från skådespelarna. De litar helt och fullt på att han leder dem rätt. Det innebär också ett stort ansvar. Han måste vara helt säker på det han säger för att det ska landa och tas emot på rätt sätt. Samtidigt menar han att det inte bara ska gullas med skådespelarna bara för att de är utvecklingsstörda. De behöver också få krav ställda på sig för att utvecklas precis som alla andra. Det märks under repetitionen. Pär Johansson orerar med skådespelarna på scenen.
– Vi tar om det där, igen. Ni ska vara så glada som om ni hade vunnit SM i ishockey, minst. Upp med händerna!
Skådespelarna vågar ta ut svängarna ännu mer. De sträcker på sig och skriker sina glädjetjut. Bjuder på sig själva.
– Oj, oj oj, jag blir tokig, skrockar någon i salongen.
Pär Johansson har byggt broar mellan utvecklingsstörda och normalstörda på flera sätt. Ett projekt som drevs ut mot skolorna var Barn föds inte med fördomar. Då åkte han ut med några av skådespelarna och presenterade dem i skolklasserna. Till ensemblen har också knutits gymnasieungdomar som hjälper till bakom scenen, arbetar med dekor med mera. Nu tycker de att det är häftigt att arbeta med utvecklingsstörda Dessutom har professionella dansare, musiker, körer med flera deltagit i föreställningen, vilket givit upphov till ännu fler riktiga möten ”över gränserna”.
Han tycker att det finns många fina ord som används i målbeskrivningar och långsiktiga planeringar. Modeord, som inte fylls med något riktigt innehåll. Integration är ett sådant ord och mångfald. Om man skriver in sådana ord i sina målbeskrivningar måste man som ledare gå i bräschen och verkligen anställa olika typer av människor. Det räcker inte med att bara skriva upp dem på ett papper.
Han är förresten inte så mycket för långsiktiga planeringar över huvud taget. Impulser kommer hela tiden från alla håll. Visst är det så att han driver sin sak när han väl bestämt sig för något, men det är inte tal om några femårsplaneringar.
– Tänk om jag för fem år sedan hade hävdat att Glada Hudik-teatern skulle bli Hudiksvalls bästa pr-ambassadör och spela för fulla hus på Cirkus i Stockholm. Då hade de satt mig på psyk, säger han.
I vår är det dags igen. Uppbackade av professionella musiker och dansare sattes föreställningen Elvis upp i Stockholm med nypremiär på Cirkus i maj. Förra året såg mer än 50 000 personer föreställningen i Hudiksvall och Stockholm.
– Människans utvecklingsmöjligheter är oändliga när vi får de rätta förutsättningarna, säger Pär Johansson.
– Arbetet med teatern bevisar det.
Pär Johanssons bästa råd för att lättare uppnå visioner
- Jobba med visioner som du står för och verkligen vill genomföra i praktiken. Annars blir du lätt genomskådad.
- Jobba med det du själv har passion för, det smittar av sig på dina medarbetare.
- Anställ folk som kan tillföra det du själv inte kan.
- Sätt rätt person på rätt plats och låt dem visa att de är duktiga.
- Lita på din magkänsla. Det ska kännas att det du gör är rätt.
Glada Hudik-teaterns föreställningar
- 1996 – Tomtar på rymmen. 400 sålda biljetter.
- 1997 – Sommar och soliga dagar. Skådespelarna hade vuxit flera meter. Sju föreställningar och totalt 1 610 sålda biljetter.
- 1998 – Robert Skoog, den svenska versionen av Robin Hood. Teatergruppens genombrott. Nio föreställningar och 2 112 sålda biljetter.
- 1999 – Indianer i djungeln. 19 föreställningar och sammanlagt 4 502 besökande efter ett flertal extraföreställningar.
- 2000 – Det stora bankrånet. 8 500 besökande.
- 2001 – Ha en underbar semester, med 10 000 sålda biljetter.
- 2003 – Det bästa ur Glada Hudik, sågs av 8 500 personer.
- 2005–2007 – Elvis, som slagit alla tidigare publikrekord. 65 000 personer såg föreställningen i Hudiksvall och Stockholm.
Publications Search Page
